Tänkte skriva lite om en häst som har haft en stor betydelse i mitt liv (och har fortafarande såklart). Den hästen heter Caravelle och var den första stora hästen som jag var skötare på.

Allt började typ av en slump, en eftermiddag för länge länge sen när jag var i stallet. Caravelle hade tyvärr fått en senskada och för att få lite motion så skulle hon ledas i ungefär 10 min i stallgången. Andy frågade om jag hade lust att leda henne litegrann och självklart sa jag ju inte direkt nej. Hade typ aldrig ens lagt märke till henne innan (var ju somsagt en lite skitunge som bara borstade på ponnysarna) men där stod hon iallafall. Stor och brun med glimten i ögat. Så fin!
När jag väl ledde henne sen så var hon näst intill galen. Det var hon som promenerade med mej och inte tvärtom, haha. Hade inte så mycket kontroll eftersom att jag inte var så värst stor och stark.




Fortsatte att leda henne dagen efter osv. Varje dag efter skolan åkte jag till stallet för att leda henne dem där ynka tio minuterna. Och en dag frågade Andy om jag ville bli skötare på henne. Åh va glad jag blev. Och så fick det bli. Men nu när jag åkte till stallet efter skolan så borstade jag ju oxå. Länge länge. Shit skötte henne typ 2 timmar varje dag.



Och så fortsatte det, och med tiden blev hon frisk och började ridas igång. Eftersom att hon var en tävlingshäst så hade jag inte en tanke på att ens få sitta på hennes rygg överhuvudtaget. Men en dag så frågade Andy opm jag vill skritta henne. Vid det ögonblicket tappade jag hakan och bara gapade. Shit, att jag, det fanns lixom inte på världskartan i min värld. Men så blev det iallafall. Jag skrittade henne en söndagseftermiddag och hon var lite galen. Och jag var så glad. Världens lyckligaste unge! :D
Efter det så skrittade jag henne litegrann då och då tills jag senare började rida henne typ hela tiden.




Under sommaren 08 (tror jag det var) så åkte hon till Gurresta Stuteri och blev betäckt med hingsten Lord Z. Vilket betydde att hon några månader senare åkte till Gurresta på heltid och chillade tills hon fölade. Ett brunt stoföl som fick namnet Lowellie. Åkte och hälsade på dem lite under sommaren 09. Så himla mysigt!



Efter allt med fölningen och så, så fick hon komma tillbaka till Äppelviken och börja ridas och tävlas igen. Åkte med på nästan varenda tävling och lärde mej mer och mer. Har så många galna minnen från olika tävlingar. Ex på Enköping när hon vägrade gå in i trailern igen efter besiktiningen så jag fick sitta upp och skritta henne i typ en och en halv timme och hon var helt galen, haha.



Allt fortsatte och jag red henne allt mer och mer. Och skötte henne, det gjorde jag i timmar varje dag. Fanns nog ingen blankare häst i hela stallet om jag får säga det själv, haha :)



Efter ett tag så fick hon ta en paus från tävlandet och börja gå lite lektioner istället. Vilket hon nu gör på heltid. Världens absolut finaste skolhäst. Asså verkligen!





Har så himlans mycket minnen och vill så gärna skriva allt, men tyvärr så kommer det bli hur långt som helst. Men kan säga att allt vi gjort tillsammans är guld värt. Från den där första dagen jag ledde henne, tills när jag stod och myste med henne i hagen på Gurresta, gångerna vi var på Mälarkliniken, första gången jag hoppade henne, när jag ramlade av och bröt revbenet (haha bästa!), när vi skenade i skogen, alla barbackaritter, alla gånger jag har suttit i boxen och gråtit och hon har tröstat mej (snuffen), gångerna när jag åkte och red henne innan skolan, alla ridpass som gick käpprätt åt helvete, alla ridpass som var så klockrena, alla busiga saker vi gjort.. ALLT.. allt kommer jag att minnas. Och när jag nu sitter och skriver inser jag verkligen hur tacksam jag är över att ha fått lära känna denna fina häst. Hon har en alldeles egen speciell plats i mitt hjärta, och så kommer det alltid att vara!





/Gullman