Dagar som gårdagen, dagar som man bara vill glömma och radera, är såna du ändå kan göra lite ljusare. Att gå ner till hagen och mötas av dig som lyckligt kommer och bara är sådär himla gullig. Att skritta iväg, långt bort, trava en bit och sedan fatta galopp. Tårarna som runnit, runnit och runnit, rann bort mer och mer ju fortare det gick. Att släppa allt, att släppa kontrollen, att dundra fram i den högsta farten, att allt annat blir suddigt. Det gjorde att tårarna sakta rann bort.

Fortsätta ännu längre, galoppera längre och längre, längre bort från allt jobbigt. Tillslut lös solen igen. Tillslut kändes vinden, farten och solens strålar. Tillslut kändes det att man levde igen. Allt kändes för en stund lite lättare. Fortsätta rida tills benen inte längre orkade, och du hela tiden lika villig och positiv. Det är inte många gånger jag rider för min skull, men igår gjorde jag det. Och du är så underbar. Min fina älskade drömprins. Du är det enda valet, du är det lilla ljuset som tänds i mörkret. Så är det alltid. Du är så.. obeskrivlig.



/ Emma