Åh, minst lika lycklig blev jag idag för att rida finaste svartafaran. Mona, på sätt och vis en av mina drömhästar haha. Motsatsen till Pijano.. Sto, stor, smäcker, svart.. Istället för valack, liten, ganska kraftig och vit haha. Men åh. Dem som känner mig veeet att jag är helt kär i Mona och har varit ett tag nu.

Varför hon gjorde mig lite extra lycklig idag: Först och främst tänkte hon inte ens tanken på att vara svårfångad i hagen (vilket hon kan vara rättså.. ofta) och sen tog hon bettet iprincip själv (hon kan vara svår att tränsa). Sen var hon jättefin att rida. Stel, men det är förståeligt då hon inte gått på några dagar. Men hon var jättevillig och gjorde sitt bästa. Finaste. Galopperade lite också (för tredje-fjärde gången) och det gick också bra! :D

























/ Emma