Jag och Gullman satt och hade lite flashbacks-snack på bussen in till VH idag (fast när ni ser det här ska det ju egentligen stå "igår", eftersom jag tidsinställer det här inlägget hehe ;)) så när jag ändå har allt i huvudet, tänkte jag skriva lite förkortat då, om hur Pijano blev min. En lång väg dit, men det har varit värt ALLT.

Något som många kanske inte visste är att jag bara var medryttare på Pijano från början. Meningen var aldrig att jag skulle köpa honom heller, dels så skulle hans dåvarande ägare aldrig sälja honom - och jag ville inte köpa honom heller för den delen! Jag började rida honom år 2008 och började tävla honom våren 2009, samtidigt som hans förra ägare då fortfarande tävlade honom också. Vi delade på den biten, plus att han hade andra medryttare samtidigt också. Som då inte tävlade eller tränade för tränare och sånt, utan mest red ut - men ändå.

Många känner nog till hans förra ägare? Eva heter hon iallafall, och jag minns så väl den dagen hela min mening med livet förändrades i princip. Den dagen hon bara från ingen stans sa att jag fick köpa Pijano. Det var på våren, och hon sa att jag fick köpa honom direkt efter sommaren. Jag funderade och funderade, och insåg att DET var precis vad jag ville. Att det faktiskt var den hästen jag ville ha. Jag ringde mamma och berättade och hon sa typ "Jamen, då köper vi honom. Jag kan inte säga när, men någon gång ska vi köpa honom".

Den sommaren ägnade jag tiden åt att längta efter honom, eftersom han inte ens var kvar i landet under en period, utan var enda borta i Österrike medan jag var kvar och jobbade med ett enda mål - att kunna köpa honom när han kom tillbaka. Men min dröm sprack ganska regält. Det blev inte alls som jag tänkt mig. Men det slutade med att jag skulle ta honom på foder och köpa honom i börjana av 2010 istället. Men, där sprack det också. På besiktningen gick han inte igenom. Inte ens nära. Och som mina tårar rann. Två dagar efter den dagen var jag med om en olycka och fick ligga inne på Karolinska.

När jag var hemma igen väntade en period med korta promenader, sen igångskrittning, och igångsättning. Jag var så svag och förstörd efter olyckan och Pijano var ju rätt "trasig" i kroppen då. Att bara skritta på honom i 10 minuter var veckans höjdpunkt för mig då. Tillslut var det dags för besiktning igen. Och denna gången gick det bättre och jag blev en lycklig fodervärd på min drömhäst hösten 2009. Men sen blev det igen inte alls enligt planerna. Eva ville inte sälja honom förrän tidigast hösten 2010, och jag kände att allt bara var hopplöst. Då var jag nära att ge upp det jag kämpat för så länge, min högsta dröm. Riktigt nära.

Min sommar skulle inte bli som jag planerat, utan jag skulle stå utan min bästa vän hela sommaren. Så var det planerat. Men så blev det inte, istället gick min dröm i uppfyllelse så snabbt att jag knappt hann reagera. Efter att en veterinär varit ute och kollat på Pijano och konstaterat att han inte skulle gå att rida med sadel på hela sommaren i princip, ville inte Eva vänta med att sälja honom längre. Och för mig kvittade om det gick att rida med sadel eller inte, utan jag ville bara skrika av lycka. Vi bokade en veterinärbesiktning på Mälarkliniken och jag hade nog aldrig varit så närvös som in för den.

Han gick igenom med glans och samma kväll åkte vi hem till Eva och när vi åkte därifrån var han min. Min för all framtid. Jag var helt matt, efter alla gånger jag gråtit för "att drömmen aldrig skulle gå i uppfyllelse", efter dessa år av en lång och tung väg tills den dagen allt bara var över. Oron att det aldrig skulle bli vi, den ständiga oron att han aldrig skulle bli min. När det var över var jag bara matt. Jag kunde typ inte ens le och skratta, för jag kunde inte förstå att det var sant. Det tog månader innan jag faktiskt insåg att det inte längre var en dröm, utan på riktigt. Det var en dag jag bara förstod helt och då rann tårarna och jag kände att det längre inte spelade så stor roll vad som händer, för min högsta dröm hade gått i uppfyllelse. Mitt livs högsta dröm.


Om jag inte minns helt fel, är denna bilden tagen dagen efter han blev min - midsommar 2010. Jag kan lägga till, att förra sommaren var den bästa sommaren i mitt liv, lyckligare nybliven hästägare går nog inte att hitta!