Många frågar hur jag ska göra med Pijano i framtiden. "När" han ska säljas och så vidare. Och jag får ofta höra att jag borde sälja honom. Iallafall någon gång. För att han är liten, inte direkt blir yngre och aldrig kommer räcka upp till mina krav. Det är det jag får höra. Väldigt ofta. Och jag förstår tanken.

Jag har alltid satsat stenhårt med mål att komma högst upp i klasserna i hoppning. Det var min dröm på den tiden, att någon gång ha en stor hopphäst som bara klev över hinder höga som hus. Det är inte säkert att jag någonsin kommer starta över ynka 1,10 med Pijano om jag ska vara ärlig. Det är inte ett mål längre, då jag inte vill pressa honom. För bara några månader sedan var det strikta målet minst 1,20 till sommaren. Men.. det är inte värt det längre. Det spelar ingen roll för mig längre. Tävlingar spelar ingen roll.

Pijano kommer kanske aldrig kvala Msvb i dressyr. Det vet jag inte, kanske gör vi inte det helt enkelt. Tråkigt, ja det är det, men det spelar ingen roll. Förut älskade jag tävlingarna mer än allt, det var det viktigaste helt enkelt. Men jag har tappat just den gnistan känns det som. Och om det är positivt eller negativt har jag ingen aning om faktiskt. Grejen är den att jag kan inte se mig själv sitta och styra runt en hoppmaskin i framtiden. Utan jag kan se mig sitta i en stor sommarhage med en gammal och grå liten arabvalack som jag fått så mycket lycka av i en väldans massa år. Han är den enda hästen för mig.

Den dagen jag slutar kämpa för Pijano, har jag troligtvis slutat kämpa för luft och syre. Den dagen mitt hjärta inte slår för honom, är den dagen mitt hjärta inte slår alls. Ingen, absolut ingen, kan förstå hur mycket han betyder för mig. Han är allt jag har, han har gjort så mycket för mig. Varje dag, genom att bara andas, får han upp mig på fötter. Ibland kan jag få svackor och inte spendera lika mycket tid med honom.. Men då är det, det enda jag tänker på. Han är en hjälte. Jag vet vad han gjort för mig, jag vet hur mycket han byggt upp mig, hur han dragit mig upp på fötter igen. Ingen annan förstår det, men det spelar ingen roll.

Pijano ska stanna hos mig. Att sälja honom skulle vara att sälja livsgnistan, hoppet och lyckan. Han kommer aldrig säljas. Det lovade jag honom redan från början, och det är ett löfte som bara blir starkare och starkare. Även fast jag kan tro det ibland, så blir vårt band aldrig svagare. Pijano är mitt livs kärlek och han kommer vara min föralltid. Tack för att du finns. Tack för att du är så underbar.



/ Emma