Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske att hon har kommit bort från ridskolan och bara lever livet som häst eller kanske något annat. Men nånting är det som har gjort henne bra mycket lugnare och mer modig.
Igår när vi tog in hästarna så bestämde vi oss för att släppa dem en stund i ridhuset så att dem fick springa av sig. Trodde att hon skulle vara misstänksam när hon gick in i nya ridhuset och så, men det kändes som om att hon hade varit där minst tusen gånger innan. Vi släppde dem och dem bara vände på sig och skrittade brevid varandra, stor och liten. Hur lugna somhelst. Sen smackade vi och ah sådär och dem sprang runt och lekte å tyckte allt var hur kul somhelst. Dock inga vilda bocksprång och sånt, men ändå, man såg hur glada dem var!
Emma kallade in Pijano och Escada sprang runt lite till. Tänkte att hon typ skulle springa runt ett bra tag och inte alls viilja bli infångad, men där hade jag fel. Visslade lite lågt och genast så vände hon på sig och kom travandes emot mig. Så jävla underbar!

Efter det så skulle dem få skritta av sig lite så vi gick helt enkelt en promenad. Upp i lilla allén och sen ner på grusstigen vid gräsmattan och sedan över ridbanan. När vi gick ut så låg det en harv, en pappaerskorg och bommar + stöd precis vid utgången och jag räknade med att hon skulle tycka att det var konstigt. Men icke! Hon tittade ens knappt på det utan gick där så glatt med öronen frammåt. Sen fortsatte vi promenaden upp vid stugorna. Träffade Travsara på tomten och gick självklart in och hälsade. Där trodde jag verkligen att hon skulle tycka det var mysko att bara vandra in på en tomt helt sådär. Men nej, hon bara stod där så snällt. Babblade lite om allt möjligt innan vi gick tillbax till stallet. Och jag var så glad, hon är så fin. ♥

Lite senare sen innan kvällsfodringen så tänkte jag prova Pelles "gamla" träns på henne. Nytt bett och pullarnosgrimma, hur det skulle gå hade jag ingen aning om. Tränsade "bakifrån" för säkerhetens skull så att hon inte skulle bli rädd eller ngt sånt. Och hon sänkte huvudet litegrann när jag drog över öronen. Söööt!
Sen knäppte jag bettet på andra sidan och försökte få in det i munnen. Först förökte hon bara nå sockerbiten som jag hade i handen, men andra gången så gapade hon så snällt och stod blixtstilla med huvudet när jag spände, höjde/sänkte, ah you name it! Så jävla snäll. Jag stod typ och gapade. Jag som trodde att hon var svårtränsad och skulle vara väldigt skeptisk till det hela. Men hon var så glad så. Och allt passade perfekt oxå, så jävla bra! :D

Och imorse när jag skulle sätta på grimman så var hon ju förjävla gullig alltså. Förut var det ju så att hon inte ville ha på sig grimman.. Nu är det tvärt om! Hon vill inget annat än att få på sig grimman för att sedan gå ner till hagen och chilla galet i solen. Åhh jag blir så glad. Tänka sig att hon typ skulle bli en helt annan häst. Fyfan va underbar hon e! :D

Jag är så jävla glad. Tror nog ingen förstår. Känns som alla världens problem är som bortblåsta när jag är med henne. Och hon är glad. Vilket gör mig ännu gladare. Vi är så glada. Så jävla underbart!



Och som grädde på moset så tittar hon numera ut ut luckorna på boxen oxå, min fina häst! ♥

/Gullman