Har så mycket jag vill säga. Men vet inte hur.

Som jag förklarade innan, har jag inte orkat blogga. Och det är inte bara bloggen som blivit lidande. Jag har inte orkat någonting. Jag har lurat mig själv att jag orkat, men jag har inte gjort det. Jag är sämst på att hantera döden. Jag är inte rädd för att dö, men min allra största rädsla i hela världen är att dem jag älskar gör det. Jag kan inte hantera det. Jag gör det genom att lura mig själv, och försöka övertala både mig själv och andra att det är lugnt. Jag måste sluta med det. Jag måste låta mig själv bryta ihop och falla till botten, annars kan jag inte klättra upp igen, utan sitter bara fast.

Jag har inte ens sörjt min hund, min världens finaste hund i hela världen, än. Jag har låtsats som ingenting, glömt bort att hon är borta. Medan det samtidigt äter upp mig inifrån, bit efter bit. Men jag vet vad jag ska göra, måste göra. När Q dog, föll hela min värld i bitar. Ingenting betydde nått längre. Det var som att de sista små gnistorna slocknade. Men när jag väl satt där på en liten vit galen idiothäst, som jag såg mest som ett tidsfördriv, kunde jag helt plötsligt le igen. Även om det inte läkte några sår då, eller ens nu idag, så kunde jag le. Och det var inte det där falska leendet jag så otroligt ofta, så ofta att jag inte tror någon kan se skillnaden, använder. Det här var över 2½ år sen. När min morfar dog kunde jag inte ens gråta. Jag kunde inte ens se framför mig. Men en dag, så gick jag ut från mitt rum, ner till stallet, och red ut så oändligt långt på en liten vit drömhäst. Och tårarna rann. Jag vet inte hur länge vi var ute, hur mycket vi galopperade, vart vi var eller när vi kom tillbaka. Men det hjälpte. Det gjorde det.

Så imorgon. Vet jag precis vad jag ska göra. Jag ska inse. Och såsmåningom kommer jag bryta ihop, nå botten och sen få kämpa mig upp. Det är det jag måste. Jag är helt förstörd. När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte mig längre. Det ser bara falskt ut. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vill försöka komma ur det här själv. Jag vill kunna le och känna att det är på riktigt. Jag vet inte hur det ska gå till, jag har ingen aning. Men det är upp till mig att lista ut.

/ Emma