Min hund. Min lilla vovve. Min älskade underbara älskling. Jag kan inte förstå hon är borta, för hon är alltid här annars. Jag kan inte minnas tiden innan hon flyttade hem till oss. Världens räddaste lilla omplaceringshund, som bara låg under en säng eller soffa. Fast, jag ångrar mig. Hon var inte våran hund. Utan hon var och är en familjemedlem. All lycka, allt sällskap, allt hon gett oss, det är obetalbart och det vet jag att alla i min familj håller med om. Och det är tommare än man ens kunde tänka sig nu när hon är borta. Och det är inte lätt.

Fan, jag tror inte jag kommer kunna skriva mer, för kommer bryta ihop totalt. Det är så jävla jobbigt. Även fast hon fick världens sista år och levde på övertid de sista åren, så är det så overkligt. Jag kan inte ens tänka på det. Min älskade vän. Hon charmade ALLA, och det var omöjligt att inte älska henne. Fan, vad tomt det är. Fanfanfan. Världens mest kärleksfulla hund. Det kan jag lova.

*1998-2011
Vila i frid, världens finaste.
Jag kommer alltid älska dig, och tack för allt.


Första bilden som togs på henne, och mig för väldigt många år sen nu..























































Och nu rinner tårarna ändå.

/ Emma