Jag har nog aldrig haft en sån här extrem livsglädje som nu. Jag är så taggad på allt, så obeskrivligt glad. På framtiden, på hela livet. Mitt liv är perfekt. Det här är nog första gången jag känner att det faktiskt inte finns något att klaga på. Jag vill inte vara bitter längre, jag vill inte tänka på det jag aldrig hade eller fick. Det jag inte har. Jag tänker bara se tillbaka på allt bra, jag tänker leva. Leva mitt liv. Och det här är nog första gången jag tänker säga att jag är stolt över mig själv. Att jag tycker jag är stark. Jag har lyckats. Genom sorg, genom svåra tider, genom mitt liv. Jag har blivit jag, och det är jag faktiskt stolt över idag.

Jag har slitit som ett djur för att få det jag vill ha. Jag fick aldrig någon egen ponny, jag red aldrig för en massa tränare. Jag mockade massa boxar och slet som ett djur när jag var liten i stallet för att få rida lite på ett par vilda ponnyhingstar. När jag var medryttare flera dagar i veckan, gick jag kilometer efter kilometer i mörkret och spöregn på mina dagar vissa gånger bara för att borsta. Det var inte en enda dag jag "avbokade" för att det inte gick att rida, för att det regnade, för att jag var sjuk. Hade jag sagt att jag skulle vara där - var jag där. Jag kämpade med häst efter häst som ändå bara togs ifrån mig sen. Så många tårar har det varit på vägen, så många gånger har jag fått mitt hjärta krossat för att jag brytt mig för mycket.

Jag är iprincip självlärd. Det viktigaste är sånt jag lärt mig själv. Jag har inte fått hästar och kunskap serverat, utan jag har slitit för att komma hit där jag är idag. Jag jobbade så mycket jag kunde för drömmen att kunna köpa loss min prins, ni vet nog vem jag menar. Jag var så slut i hela kroppen, efter varje dag. Jag däckade direkt jag satte mig i en bil eller på bussen och tåget. Såå många gånger skrek jag på min mamma att det inte är någon idé, att min dröm ändå aldrig kommer gå i uppfyllelse. Såå många gånger var jag nära på att ge upp. Men det gjorde jag inte, och att se tillbaka på det här nu känns konstigt. Nu när jag sitter här på mitt rum och han, han med stort H, står i sin box iprincip ett stenkast härifrån och väntar på mig. Min första helt egna häst.

Jag har insett hur bra jag har det - på riktigt, efter att Pijano var på Ultuna och allt var oklart. När han skulle komma hem, vad som var fel, när jag skulle få träffa honom igen. Och att få veta om alla tumörer han har. Även fast det inte är något allvarligt i nuläget, fick det mig att inse så hårt. Att en dag kan han vara borta föralltid, och då kan allt vara för sent. Och när någon som betyder mest håller på att flyta iväg, då förstår man. Människor som gjort allt för en, när allt håller på att förändras. Och när jag fick ett sms helt random av min mamma, där hon bara skrev att hon var så sjukt stolt över mig med hästarna. Allt detta behövde jag ändå, för att nu sitta och skriva det här inlägget - som säkert för dem flesta av er är helt ointressant.

Dit jag ville komma, var att jag är så lycklig och tacksam för det jag har i mitt liv. Jag ska leva och vara glad för det, varje dag. Och om något känns skit, ska jag låta mig vara ledsen, arg eller bitter, så att jag kan släppa det sen. Man måste uppskatta det man har, för det livet jag har nu kommer aldrig igen. Skulle jag fucka upp allt nu, skulle det kanske aldrig bli detsamma igen. Hela livet väntar, och jag är så taggad på det. Sen är jag så glad över en grej, som jag ännu inte kan skriva något om eftersom det inte är i närheten klart. Men jag håller tummarna och hoppas.

Remember yesterday. Dream about tomorrow. Live today.


Dagen den här bilden är tagen, och dagen innan är överlägset de bästa dagarna i mitt liv. Den här bilden är tagen dagen efter han blev min helt egna. När en historia tog slut, och en annan, så mycket större började. Aldrig innan har jag typ gråtit mig till söms.. av glädjetårar. Den dagen kände jag att allt är möjligt. Den dagen började en bit av mitt liv jag inte hade innan. Den dagen började en del av mig växa som inte fanns innan. Om inte den dagen hade funnits, vet jag faktiskt inte vart jag hade stått nu. Jag är så oändligt tacksam.

/ Emma