SKRIVET: 2011-04-19, kl 21:34:08 | PUBLICERAT I: Absolut Elit

Frida Wikström

Det här inlägget har inget med hästar att göra. Inget med bloggen att göra. Eller jo. För mig har det. Eller nej, för det är så mycket mer än ett blogginlägg. För mig. Jag ska skriva ett inlägg om en av mina allra bästa vänner. Eller hon är mer än en vän, hon är som min syster. Som jag kan berätta allt för, som jag delar allt med. Sånt som jag egentligen inte delar.

Frida Wikström. Tar studenten nu. I nästa vecka. Och åker härifrån. Långt härifrån. Till Italien. Det finns ingen som kan förstå hur tom jag kommer känna mig utan henne. Alla minnen, det är helt sjukt. Alla timmar vi suttit och pratat i telefon om allt och inget. Alla oändligt många kvällar och nätter vi suttit uppe på Fridas rum. Genom lycka, sorg, minnen - både ljusa och mörka, genom hela vardagen. Allt galet och förbjudet vi gjort. Som ingen vet eller kommer få veta. När vi gått ut och gått i timmar i kolsvarta natten, när oändligt med tårar har runnit.

Jag är inte personen som gråter. Men nu rinner tårarna. Jag har egentligen inte ord. Ingen kommer kunna förstå vad Frida betyder för mig. Att hon funnits här. Vi två har verkligen varit en fest året om, både på gott och ont. Vi har haft förjävla fina stunder tillsammans, som har satt jävligt djupa spår i mig. Allt gick så fort. Från att jag tyckt att hon varit allmänt konstig och hon tyckt att jag varit en bortskämd snorunge, kaxig och dryg. Till att jag nu inte kan förstå att allt det här snart är slut. Det kommer vara så tomt. På kvällar, på helger, på lov. Det kommer vara så tomt. Jag känner mig som ett litet barn, det känns som en del av tryggheten snart är helt borta.

Min första tanke är att allt hade varit så lätt nu, om den där januarikvällen inte blivit som den blivit. Om vi inte hittade varandra, och förstod att vi hade så mycket gemensamt. Men. Jag har aldrig hittat en vän för livet på en sån här kort tid. Jag vet att Frida alltid kommer betyda lika mycket för mig, alltid, alltid, alltid. Även om hon inte kommer vara på en annan plats i världen. Att en person har förändrat mitt liv så mycket ändå. Att en person kan vara så underbar. Älskade älskade älskade vän. "Här med intygar jag att jag har sekretess. På riktigt, inte som skolsköterskan och alla andra idioter. - Emma Csendes, 2011-01-31 till föralltid".

Tårarna har tagit över orden. Just nu känns jag ganska halv. Även om hon inte åkt än. Men det är så nära. Och det skrämmer mig så mycket. Hur jag ska klara mig själv nu. Utan min andra halva. Det här är sjukt. Jag vill inte förstå. Fyfan vad det här är åt helvete.

Frida Wikström.

Du kommer aldrig kunna ana vad du betyder för mig, och hur mycket starkare du gjort mig. Du är världens underbaraste människa. Jag älskar dig, så jävla mycket. Du var som en pusselbit som fattades, och även om det suger så jävla hårt nu när du ska åka, så kommer jag aldrig ångra en sekund sen den där januarikvällen när du funnits där. Resten av det jag egentligen vill skriva, väljer jag att inte göra. Du vet, och det räcker så. Du måste förstå hur älskad du är. - To the world you may be just one person, but to one person you may be the world. Glöm inte, glöm inte allt det här när du är där nere och lever livet. Jag kommer inte glömma, inte en sekund.



/ Emma

ååå världens finaste emma. du vet att jag grät när jag såg det här, fyfan alltså. älskar diiiig <3

Har du någon annan blogg eller är det denna som gäller? :)