Jag vet att det här inte handlar om hästar. Men skit i att läsa ifall det inte intresserar er bara. För jag måste liksom lägga upp det här inlägget. Gullman har redan skrivit om bästa Frida. Men jag gör det också. Så är det bara.

Vi har spenderat våran sista kväll tillsammans på obestämd tid framåt ikväll. Jag vet inte hur många miljoner tårar som runnit, jag vet inte hur mycket falska stämmor som sjungits ut av både lycka och sorg, jag vet inte hur många timmar vi bara har varit. Som vanligt. Allt kändes som vanligt. Fast ändå så långt ifrån som vanligt. Det har varit bland den mest sorgliga kvällar i mitt liv, men samtidigt en av de mest underbara. Jag skulle aldrig kunna bli redo att släppa dig till Italien, men nu är det nära. Och jag är så glad att vi iallafall fick den här kvällen. Det gör det hela lite lättare tills du är tillbaka, eller jag är där nere.

Alla minnen går inte att skriva ner med ord - så jag tänker inte ens försöka. Jag ska inte skriva så långt, du vet ju redan. Ellerhur? Men tack för allt. Verkligen allt. Tack för att du finns, även om du snart finns i ett annat land, så finns du ju kvar. Även om det aldrig någonsin kommer kunna bli detsamma, så finns du ju ändå kvar. Och jag väntar här i kalla Sverige, om det så är månader eller år. Jag väntar. Bästaste vän. Du anar inte vad saknad du kommer vara. Älskar dig fram och tillbaka till Italien 15 gånger om, och såklart ännu mer än det. ♥







´












Bara massa randombilder. Fast nä, dem alla är så jävla speciella egentligen.

/ Emma