Jag kan fortfarande inte riktigt förstå ibland att du faktiskt är min. Bara min. Ingen kan ändra på det. Jag står som ägare, och det kommer jag göra för all framtid, utan tvekan. Visst är inte mitt namn på ett papper det viktiga egentligen, men det är ändå ett kvitto på att det bara är upp till mig, ifall det någonsin kommer stå ett annat namn där. Det är mitt val. Och valet är redan valt. Betänketiden har för länge sen gått ut, om det ens funnits någon.

Vi har nått längre än jag trodde var möjligt. Framförallt förtroendemässigt. Och nu känner jag såhär, att det bara är att njuta. Vi kommer aldrig bli perfeka, men det slitet som funnits förut kommer nog heller aldrig komma tillbaka. Vi vet vart vi har varandra nu, vi känner varandra utan och innan. Det är mer än bara ryttare och häst, häst och ryttare. Så mycket mer, som inte ens går att beskriva.

Om det så är att rida ut i skogen och hoppa utan sadel och träns, hoppa en bana på 1,30, trimma dressyr på grand prix-nivå, åka på inspelningar och shower mot betalning, tävla, eller så bara få möta dig varje dag i hagen och berätta hur mycket jag älskar dig - så är det bara att njuta. Jag har allt jag önskar. Jag måste sluta vilja ha mer, det jag har kan jag ju lova att ingen annan har. För ingen annan har en häst som min. Jag får höra hela tiden vilken drömhäst jag har, och så vidare. Och ja, det har jag. Och att om jag tröttnar på dig, då ska höra av mig direkt. Men faktum är, du är min drömhäst. Och jag kan nästan säga, hur fel det än kanske låter, att jag är din drömperson också. Du valde mig. Och det var inget jag gjorde åt det.

Det är inte många som sett eller insett det, eller kanske inte ens tror på det. Men skitsamma. Din förra ägare och dem som varit med, vet. Och jag vet. Det är huvudsaken. Vi är inte perfekta. Jag är verkligen, verkligen, verkligen inte den perfekta hästägaren. Men jag gör så gott jag kan. Och du är inte den perfekta hästen. Eller på sätt och vis, i mina ögon är du perfekt. Oavsett att mitt temperament ibland visar annat. Du är tuff, du kräver så jävla mycket. Och även det, gör det hela ännu mer speciellt.

Du är min prins, kung, gud.
Du är livsglädjen, lyckopillret, ljuset i mörkret.
Jag skulle inte varit här där jag är idag utan dig.
Det är fakta.

Tack för att du helt plötsligt dök upp där, när jag behövde dig som mest.
Lämna mig inte. Inte än på väldigt, väldigt, väldigt länge.
Vi har gjort massor tillsammans.
Oändligt med massor.
Men.
Det är ändå bara början, på något stort.
Dem som tvivlat ska allt få se.
Vänta bara.

/ Emma