Det här inlägget kommer nog ses som lite knäppt i vissa personers ögon säkert.. Grejen är den, att det jag ska berätta nu, är det inte så många som vet. Eller förstår. Eller vill förstå. Ah, ni fattar säkert vad jag menar. Eller nått...



Men nu kör vi då.

Vet inte riktigt hur jag ska börja. Men jag hade iallafall lovat mig själv att aldrig fästa mig vid hästar jag inte står som ägare på, som är mina. Och det gick bra till en början, när jag började rida lite olika fina travhästar. Jag tyckte bara det var kul att rida olika hästar och tyckte om alla travarna precis lika mycket - och älskade att bara stå och pyssla med dem. Men redan från första gången jag satt på Monas rygg blev jag helt kär. Det var verkligen något speciellt med henne. Såhär fungerar jag, att jag håller inte på och fäster mig vid massa hästar hit och dit, men när jag väl gjort det - då har jag verkligen det.

Jag blev verkligen fäst vid Mona. På en gång. Jag ville rida henne så ofta det bara gick. Och när jag inte red henne kunde jag bara omedvetet gå in i travstallet om jag gick förbi för att bara hälsa på henne och kolla så hon mådde bra. Känns lite sjukt, men tänkte inte ens på det då. Det var en dag jag minns så väl, speciellt. Jag tyckte allt bara var åt helvete och då red jag ut själv på henne. Då jag inte kunde rida på min egna, vilket jag hade gjort ifall det hade gått. Jag kände mig helt halvdöd, men helt från ingenstans blev jag liksom bara.. glad. Och det är inte mycket som kan få mig att bara slå om sådär.

Och en annan gång. På en hästövning, när jag ridit fort på rakan och skulle skritta av henne själv på flisen medan alla andra skrittade tillbaka. Då bara började tårarna rinna, jag grät så otroligt mycket. Just den dagen var en av de värsta dagarna vill jag lova. Och att Mona då stannar och vänder bak huvudet mitt från ingenstans gjorde helt plötsligt allt så mycket bättre. Bara en sån liten sak. Väldigt konstigt. Andra små grejer som verkligen förgyller en hel dag för mig kan vara att hon typ sänker huvudet och tar bettet frivilligt när jag ska tränsa. Efter att vissa inte ens kan tränsa henne överhuvudtaget och att liksom ibland, bara vissa stunder, känna att hon verkligen litar på mig. När hon som kan vara så svårfångad, glatt kommer fram först av alla i hagen. Allt sånt..

När jag hade nationella prov stod Mona vid fönstret och höll mig sällskap och det gick faktiskt förjävla bra på just det provet. Liksom. Såna här smågrejer vid sidan om som säkert inga andra lägger märke till.



Sen har vi Anna. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva henne. Den "farliga" hästen som alla snackade så mycket skit om hela tiden. Jag förstår liksom inte. Det finns nog ingen snällare häst egentligen. Hon är busig och har massa livsglädje, och att då kalla henne farlig för att hon busar lite. Då har man inte träffat på en farlig häst. Jag red henne varje morgon. Jag gick upp innan skolan för att hinna rida henne, något som är så olikt mig så det finns inte. Och det var liksom bara en självklarhet för mig. Jag tyckte redan från början att hon var jätterolig att rida, men det blev liksom mer än så. Samma med henne, jag vet inte hur många gånger jag gick in i stallet och bara sa hej när hon hade boxvila, och stannade vid hennes sjukhage när hon stod där.

Varje minut jag suttit på hennes rygg har jag bara varit liksom glad. Hon är så himla glad hela tiden så det smittar verkligen av sig. Hela tiden. Jag blir minst lika glad varje gång hon ser sådär glad ut när jag kommer för att hämta henne. När hon liksom är sådär himlans underbar på sitt sätt som bara hon kan vara. Det går inte riktigt att förklara, men det behövs nog inte heller.



Dit jag ville komma med det här.. Äsch, det vet jag inte egentligen. Men för bara ett halvår sedan trodde jag aldrig att jag skulle hitta någon annan häst än Pijano som jag verkligen älskade och brydde mig om. Och Pijano är så överlägset nummer ett, det kommer han alltid vara. Men jag trodde aldrig att det skulle finnas någon annan heller liksom.. Men faktum är, att jag hade fel. För det finns. Två till. Som jag verkligen önskar var mina också.

Och att inse det gör det hela förjävla jobbigt. För dem är inte mina. Dem är inte ens i närheten av mina. Om två år kanske jag aldrig mer ser dem. Vem vet. Jag har faktiskt frågat Leffe om han skulle kunna tänka sig att sälja Mona förut. Men, ja, det är bara önsketänkande från min sida antar jag. Troligtvis kommer det ju bli så. Att man tar studenten och sen är det hejdå. För dem är skolhästar. Två av skolans typ arton travhästar. Två hästar som hur många som helst säkert har kört och ridit. Två hästar som säkert andra gillar också.

Jag har ingen mer rätt än någon annan till dem. Dem är inte ens i närheten av mina. Och därför vet jag inte ens om jag kommer kunna forsätta hoppas och kämpa. Det känns nästan som att det bästa bara är att ta lite avstånd. Inte gå in den där extra gången i stallet för att bara säga hej. Inte fråga om jag får rida på den där håltimmen. Det vore det bästa. För det kommer inte direkt bli lättare.

Men det känns inte heller kul. Verkligen inte. För den perfekta dagen för mig, är att ha ridit min egna underbara häst och Bergas absolut finaste tjejer. Då är jag glad. Riktigt glad. Men grejen är den, det är inte ens säkert att jag behöver göra "ett val". Det är ju inte alls säkert att jag kommer ens få rida dem i höst heller. Så, ja. Vi får väl se hur det blir. Men det här är rätt jobbigt.


Dem absolut finaste tjejerna.

/ Emma