Vet ni att, när den ni en gång älskat mest i hela världen har försvunnit föralltid, går det inte spola tillbaka tiden. Hur mycket man än önskar och ber, gråter och skriker, så går det inte att få den tillbaka. Tro mig, jag har önskat och bett, gråtit och skrikit, det har inte förändrat något. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt och sagt att jag levde min dröm, att hon var för bra för att vara sann. Det fick jag inse på riktigt när hon var borta. Att hon var för bra för att vara sann. Att den tiden numera bara är en dröm. Och föralltid bara kommer vara en dröm.

Det har gått över 2½ år sedan jag såg henne sista gången. Och tro mig, när det gäller att ha mist sitt lyckopiller, sin livsgnista och ljus i livet - läker tiden inte såren. Jag saknar henne fortfarande. Varje dag. Och så kommer det nog fortsätta.



/ Emma