Nu är det dags. Att skriva ner hela min och Pijanos historia. Eller ja, heeela kan det ju omöjligt bli, eftersom det skulle bli en bok tjockare än Harry Potter.. Men jag kortfattar det otroligt mycket. Kommer säkert glömma flera delar också, men äsch. Det är bättre än inget. Såå.. Vart ska man börja då..?

Det hela började väl en kall höst/vinterdag 2008, när jag får ett samtal som jag egentligen inte ville ha. Min älskade häst hade precis åkt, och jag hade i princip redan bestämt mig - aldrig igen. Aldrig hästar. Aldrig ridning. Aldrig igen. Men så ringde telefonen och efter samtalet som tog kanske en timme, hade jag ändrat mig lite. Det var en möjlighet som man aldrig skulle få igen liksom, så jag gav det en chans till. Bokade provridning. Ett halvblod, utbildad upp till grand prix i dressyr och 140 hoppning. Och en arab, som jag kände till sen innan. Som då var lite av min "drömhäst". Pegasus i globen liksom. Pijano, var det alltså.

Det var den 6 december 2008, som jag träffade honom för första gången. Men jag fick inte ens göra iordning honom själv, utan pysslade bara med halvblodet - Waggie. Pijano hade varit iväg på träning den dagen, så när han kom tillbaka fick jag sitta upp iprincip direkt. Och det var K-A-T-A-S-T-R-O-F, ingenting gick rätt. Om det så var att gå fram, stanna, svänga - nej, ingenting gick. Jag fick hoppa upp på Waggie istället, och hon var en riktig drömhäst. Jag älskade henne från första stund. Det var henne jag ville rida, men trots att jag inte gillade lilla Pijano blev det ju han också.

Jag skrittade mest ut på Pijano i början, travade några steg där det gick. Jag la knappt någon tid att pyssla med honom i stallet, för vi avskydde varandra. Det finns liksom lite mindre fina minnen från den tiden, han har trängt mig mot väggar, vändit rumpan till så fort jag närmade mig boxen, bitit mig, i huvudet till och med haha.. Alltså, någon kärlek från första ögonkastet var det verkligen inte. Sen hade vi givetvis inte bara hemska stunder, men många riktigt o-kärleksfulla var det ;)

Jag minns så väl den första dressyrträningen. Typ.. Ingenting fungerade där heller. Men både jag och hans dåvarande ägare var väldigt nöjda ändå. Hon tyckte vi passade superbra, och att Pijano var en ängel mot mig jämfört med vad han brukade vara mot andra. Det är faktiskt bara Eva som trott på oss från allra första början, hon sa redan från dag 1 att det liksom är vi. Och att vi skulle lyckas. Någon gång. Jag trodde nog henne, men kunde nog inte ana vilken resa det skulle ta. Men vi kämpade på. Första hoppträningen stack han med mig HELA tiden, och det höll på att sluta riktigt illa när han i en kurva tappade balansen och fotfästet helt i maxfart.. Men vi fortsatte kämpa på.


HAHAHA, lite smått besviken tjej (och häst) på våran absolut första träning ;)


Jag & Pijano, första hoppträningen..

I början av 2009, tränade vi rätt mycket för tränare. Dels i dressyr, dock inget avancerat utan mer.. Kunna stanna och lite sånt basic. Sen lite hoppning. Men jag blev nästan lite hopprädd på Pijano för att han var helt dum i huvudet haha.. Så jag föredrog att hoppa Waggie på träningarna istället ;) Uteritterna var även dem katastrof.. Jag avskydde att rida ut, för det slutade alltid med att han stack med mig och när vi var tillbaka i stallet så var mina händer helt blodiga för att jag behövt ta tag i honom så mycket.. :( Ett tag tyckte jag faktiskt att Pijano var riktigt läskig att rida, han var liksom.. Inte busig, utan allmänt dum och farlig ibland. Men, vi kämpade på trots det.






Egentligen skäms jag ihjäl för att lägga upp dessa bilder.. Men aja haha..

Men vi började träna hoppning för Erik Berggren våren 2009, och trots att han stack ibland och jag huuur många gånger som helst har fått bromsa honom med hjälp av ridhusväggen - gick det faktiskt framåt. Det gick rätt snabbt framåt faktiskt. Då hade rädslan nästan vänt till dumdristighet, jag bangade inte på att styra på den helgalna lilla hästen på riktigt feta oxrar, och bara blunda och hoppas på att överleva typ :D

Vi startade vår allra första Pay & Jump i april tror jag det var, på hemmaplan. Var felfria i 80 cm och rev ett i 90 cm, och jag var typ världens lyckligaste. Vi fortsatte träna stenhårt och fick en hel del bakslag hela tiden, men det gick ändå framåt. Startade den första lokaltävlingen, en 90 cm, i juni. Felfria!







I slutet av juni startade vi även våran första dressyrtävling. En lokal LB:1. Sitter med protokollet i handen just nu och får nästan lite tårar i ögonen av alla flashbacks haha :) Vi kom iallafall sist eller om det var näst sist, och fick 55.86%. När jag tänker tillbaka nu var ju framridningen katastrof, och även själva programmet. Men då var jag hur nöjd som helst. Grät nästan av LYCKA om jag inte minns fel.. Konstigchey ;) Evas kommentar var bara "Ring inte till mig och gråt över hur dålig han är sen, ingen idé att tävla någon dressyr med honom" Haha!

Till sommaren bytte vi också stall, innan stod Pijano på Lennartsnäs Säteri i Kungsängen och vi flyttade till paradiset på jorden - Hagbyholms Stuteri i Sigtuna. När sommaren kom hade vi ändå börjat samarbeta lite mer, han höll inte på och dummade sig lika mycket när jag red, typ reste sig, stack och så vidare. Och han bet mig inte, eller höll på med massa andra dumheter ;) Men, precis när vi börjat lära känna varandra skulle han iväg. Hela sommaren, till Österrike. Vi hann inte med så mycket innan han åkte, men iallafall.


Tränade lite galopp..


Ville testa på lite trickträning ;) Absolut enda gången jag användt godis haha!


Red lite dressyr, mycket bettlöst då han var lite stadigare på det då.


Hoppade lite, fast inte för tränare under den perioden.

Sen åkte han. Jag red massor av andra hästar under tiden, men saknade honom faktiskt som sjutton. Det var först då jag insåg på riktigt att jag faktiskt gillade Pijano. Jag hade då någon månad tidigare fått erbjudandet om att köpa honom. Jag minns så väl när jag ringde mamma och berättade och hon sa "Jamen, om det är honom du vill ha, så får vi väl köpa honom nångång. Jag kan inte lova när. Men nångång". Det var då jag verkligen ville ha honom, jag bara visste att han var min drömhäst. Fast han kanske inte riktigt hade visat det ännu ;) Men det var då jag började jobba och sparade vartenda öre. Jag vet inte hur många gånger jag skrikit på mamma att jag aldrig kommer ha råd, att jag sparar i onödan, att hon inte kommer hålla det hon lovat och så vidare..

Ett par månader senare skulle han komma hem, och då skulle vi nästan direkt åka på en veckas rid/träningsläger och det var typ sommarens höjdpunkt för mig. Och så skulle vi besikta honom. För att han skulle bli lite mera min än vad han redan var. Dagen innan han skulle komma gjorde jag i ordning boxen och fyllde hela krubban med morötter, och längtade sååå mycket efter honom. Haha.


Dagen efter han kommit hem. Tror faktiskt han hade saknat mig med lite, för han var liksom.. En annan häst. Han var snäll och gosig, sökte kontakt vilket han inte gjort tidigare.


Testade att rida honom i repgrimma. Eva tyckte att jag var lite självmordsbenägen, och trodde han skulle sticka. Men det gjorde han inte. Och ja, jag var rätt så stolt hehe ;)

Men. Så kom nog den mörkaste perioden. Vi bokade veterinärbesiktning och jag var världens lyckligaste, tills besiktningen var över. Han var halt på typ tre ben, hade kraftigt ont i ryggen och var överansträngd. Det var ingenting som någon märkt av innan. Alla mina planer och all lycka bara.. föll och försvann. Jag stod i timmar efteråt med Pijano när han betade och bara grät floder. Jag grät och grät och grät, och ingen förstod att det var för att han hade ont, utan alla trodde typ att det var för att jag inte fick åka på ridlägret, och ha en häst att rida på och så vidare.. Trodde verkligen folk att jag var så ytlig..? Aja.

Han skulle vila iallafall och gå på medicin. Dessutom, typ två dagar efter var jag med om en olycka. Så låg inne på KS, och efteråt behövde jag minst lika mycket "igångsättning" som Pijano. Jag hade ont överallt och hade tappat alla muskler och så. Men vi började om tillsammans, och efter tre veckor tror jag det var besiktade vi om honom. Han gick "typ" igenom. Han var iallafall på bättringsvägen, och jag fick en plan att följa i igångsättningen. Tog honom på foder då, efter sommaren 2009.


När jag kom för första gången från att jag blivit utskriven, var liksom då jag verkligen visste hur mycket jag älskade den här hästen. Redan när han såg mig komma mot hagen började han gnägga - han skrek, gång på gång, och kom springande. Aldrig tidigare, aldrig, aldrig, aldrig, hade jag hört honom gnägga. Aldrig hade han kommit springande i hagen när han såg mig, aldrig hade han stått och bara gosat så som han gjorde då. Minns det så väl. Och blir lika lycklig varje gång jag tänker på det.

Började sätta igång honom och allt mellan oss var liksom annorlunda. Vi började om från början, och det gick bättre än det någonsin tidigare gått - trots att båda vi varit skadade och tappat massor haha. Sakta men säkert kom vi tillbaka, och tillsist var igångsättningsschemat klart. Då började vi träna lite dressyr, lite working equitation (hade testat på ett par gånger på våren), och tillslut även hoppning. Då fick vi börja om från början med hoppningen. Inte bara igångsättningen, utan han hade liksom.. tappat lusten. Han ville inte hoppa mer. Så började om från 50 cm och höjde 10 cm varje träning som mest. Vi började även trickträna lite då jag blev jätteintresserad av "NH" och så vidare, och han verkade tycka det var kul, så vi fortsatte med det.

I oktober startade vi första tävlingen sen våren/sommaren, en lokal LB:1 dressyr (kunde ju inte hoppa då, eftersom han fortfarande var under igångsättning). Jag var suuupernöjd med honom den tävlingen, men fick bara 57%, så efter det lovade jag nästan mig själv, aldrig mer dressyr ;) Efteråt rullade allt bara på, dressyrtränade, tränade WE och hopptränade för tränare varje vecka. Det dröjde inte länge förrän vi var över 130-sträcket i hoppningen igen. Vi var tillbaka, bättre än någonsin tidigare.

Vi åkte på en Pay & jump - nolla, fortsatte sedan på lokal 90 cm - nolla, och sen fortsatte det bara uppåt. Pijano hoppade som en kanonkula och varje träning chockade han mig iprincip. Sen vid sidan av lärde jag honom nya trick och började rida honom i halsring ibland (redan första gången red jag i alla gångarter och gjorde skänkelvikningar osv).





Tävlade förfullt i hoppning från hösten och framåt, och han var superfräsch. Tränade fortfarande varje vecka, en gång i hoppning och sen typ varannan vecka dressyr och WE. Fick ett nytt mål - landslaget i working equitation. Så började hårdträna dressyr och WE på kandar och det gav resultat, alla dessa timmar vi suttit och trimmat och trimmat. Visst fick vi en del motgångar också, men det löste sig. Allt rullade i maxfart framåt. Det blev vår och nytt år - 2010.

 


Landslagsmönstringen var i mars om jag inte minns fel, och det gick hur bra som helst. Hade inte skolan satt stopp, hade vi ridit EM/VM förra året, som första svenska juniorekipage.

I mars/april bytte vi stall igen. Ett privatstall i Knivsta. Då hade vi haft en smäckad period med tävlingar och hade då ett litet uppehåll vid stallbytet. Vi red ut mycket och tricktränade nästan 7 dagar i veckan, alltså en stund efter varje ridpass oftast. Och det tog sig ordentligt, Pijano lärde sig supersnabbt och vi hade hur kul som helst. Åkte på en del inspelningar och sånt gjorde vi också, för reklam och kampanjgrejer. Sen drog vi igång med tävlingar igen, dock inte lika mycket hoppning. Utan la fokus på dressyr/WE ett tag, då han hoppat så mycket och bra hela vintern. Och vilken comeback det blev..! Började med en LA:4, 2:a plats. Under 2010 har vi inte blivit sämre placerade än 3:a i WE och dressyrtävlingar. Vi debuterade även nationellt, med en 2:a plats (!!!).



 




Vi började lite smått även träna liknande "frihetsdressyr", alltså att Pijano var lös och vi tränade olika moment, och inte bara trickträning (fast mycket var ju trickträning haha :P)..


Hopptränade för tränare..


Hoppade hemma själva..


Red ofta ut utan sadel och träns haha.. Även med sällskap, utan att Pijano hade minsta lilla plan på att sticka iväg så som han en gång gjorde.. Var så stolt över honom haha!


Hopptävlade ännu lite mer på våren och sommaren då ;)

 
Båda vi började tycka dressyr var rätt skoj trots allt..


Gjorde lite helflippade saker. Som att "höjdhoppa" i repgrimma barbacka hahaha.. Kom upp på 110 tror jag det var iallafall, sen fegade jag ur helt då min häst inte direkt är helt lätt att sitta kvar på hahah ;)


Tävlade lite meeer.. Somsagt, alla dressyr och WE tävlingar - SÄMST 3:a. Jag nöjd? JA.

Dock fick Pijano en "skada" på ryggen på sommaren. Veterinären sa att han inte fick gå med sadel på resten av sommaren. Men trots att den dagen veterinären sa det inte var så kul, blev det en av de bästa dagarna i mitt liv. För då bokade vi besiktning på klinkien igen. Jag var supernervös enda fram, för jag trodde verkligen inte han skulle gå igenom, då han inte gjort det förut. Men den dagen kom, och mot alla odds GICK HAN IGENOM! Och veterinären som känner till Pijano sen innan var förvånad och sa ord som jag får tårar av.. Jag var så lycklig, så jävla lycklig. Den kvällen skrev vi kontrakt och betalade och allt det där, och Pijano blev BARA min. 

Resten av sommaren gick åt att bara njuta. Tränade mycket från marken, och Pijano lärde sig massvis av grejer. Han kunde det mesta, som inkallningar, skänkelvikningar, öppnor, slutor, "gå i form", galoppombyten osv osv osv genom bara fingervisningar och kroppsspråk och även på långt avstånd. Sen red jag givetvis mycket, vi busade maaassor ute i skogen, och trimmade på som vanligt på ridbanan med lite små skutt och massor av dressyr. Han byggde massor av muskler och var finare i kroppen än någonsin tidigare, trots att jag bara kunde träna honom barbacka.































Sen gick det att rida med sadel igen, men jag hade ändå bara sadel när jag hoppade först, "för säkerhetsskull". Fortsatte busa resten av sommaren och trimma. Han lärde sig ligg bland annat!

















I augusti 2010 flyttade vi till Berga.




Någon helg efter åkte vi på en regional WE-tävling, och det blev en överlägsen vinst haha! :D








I början gjorde vi lite allt möjligt, hoppade, tricktränade, dressyrade såklart och massa buuuus!


Åkte på en Pay & Jump på Södertörn, hoppade bara två 1 m 8 fel och 4 fel. Var grymt missnöjd efteråt haha, ville typ sluta med hoppningen hahah.. Tönt jag är.


Badade passade vi på att göra på Södertörn också..

Sen skadade jag handen rätt regält. Och fick ställa in massor av planerade tävlingar :( Red nästan inte alls, för jag kunde inte. Men vi försökte lösa det på annat sätt iallafall..










Dock var jag så dum att jag ett ridpass som jag inte borde ridit på grund av handen, lyckades skada handen ännu värre och var då tvungen att ställa av Pijano helt. Det tog typ minst en månad innan jag kunde sätta igång honom igen då..


Bild från första ridpasset, början av igångsättningen. Pijano hade tappat massor av muskler, men vi kom tillbaka rätt snabbt ändå, så det var tur.








Åkte på en Pay & Jump på Runsten, 1 m och 110, gick verkligen HUR KASST SOM HELST reslutatsmässigt, men jag var supernöjd med min älskade häst ändå, för förutsättningarna fanns typ inte och han kämpade så jävla bra!


Hoppade en Pay & Jump på hemmaplan helgen efter, kunde bara hoppa 1 m pga underlaget, men han var jättefin och nolla.

Sen rullade allt väl på rätt bra. Testade och lärde oss lite nytt och bara körde på liksom!











Dock hade jag en liten svacka ett tag och orkade inte rida så mycket, och så varvades det med lite små-otur för oss hela tiden. Tappskor, svullnader och små "skador" typ.


I mars tror jag det var startade vi iallafall en Msvc:2, jag var nöjd men det var riktigt starkt motstånd så resultatet var ju inte det bästa direkt ;) Man var ju tvungen att kvala om Msvb även om man redan startat det som junior 2011, så jävla surt! Men så kan det vara.


Åkte på filminspelning..


Vi kom tillbaka helt efter svackan!








Dock hade vi sån faslig otur att det han hade på ryggen i somras, kom tillbaka. Så började rida barbacka igen, för någon sadel kunde han inte ha..


Löshoppade och lite sånt också..


Det försvann efter ett tag.. Så red med sadel igen.


Men, så kom det tillbaka värre än någonsin. Så då blev det ingen sadel igen. Dock hade det blivit så allvarligt att jag nu inte kan rida överhuvudtaget. Han har stått ett tag nu, går på metacam och har jätteont.. Får hoppas det blir bättre snart..

Ja, det här måste definitivt vara det längsta inlägget jag någonsin skrivit. Tror inte någon orkade läsa hela, men creds till er om ni gjort det haha ;) Men, det här är våran historia hittills väldigt förkortad iallafall. Hoppas det uppskattades av er som önskat att jag skulle skriva det här ;)

/ Emma