Det har gått så långt att jag försöker att inte tänka längre. Försöker röja undan minnen som egentligen betyder så mycket för mig. Försöker att inte minnas, för det är lättare så. Att låtsas som ingenting har funnits, och inte minnas. För så fort jag minns, så fort alla minnen slår tillbaka som ett hårt slag, vänds allt upp och ner för en sekund. Så mycket rullar igenom mitt huvud. Jag vill minnas. För den tiden var den bästa. Jag vill inte glömma. Jag vet inte vad jag ska göra. Det har gått så lång tid, och jag har väntat på att "tiden ska läka alla sår". Men det gör den inte. Det känns som att åren går, men fortfarande känns allt lika tomt. En bit av mig försvann den dagen du tog ditt sista andetag, och det hålet kommer aldrig kunna fyllas igen.



Det är alltid någon som frågar, så säger det redan nu. Ni kan läsa om henne här.

/ Emma