Ibland börjar jag nästan tvivla på att vi någonsin kommer komma tillbaka ut på tävlingsbanan igen. Tävlingsbanan där vi faktiskt hör hemma. Där lyckan låg på maxnivå. Jag minns känslan så väl, känslan att nästan tappa andan när man kommit i mål efter en kanonrunda, gjort den avslutande halten och hälsningen, eller stå på prisutdelningen och då bara känna äkta lycka.

Vad hände med att 2011 skulle bli vårat år..?