Aldrig mer ska jag säga emot min magkänsla, aldrig. Fyfan vad ledsen jag är just nu. Jag visste ju att något var fel på Pijano, och varför tar jag då åt mig av "att jag letar fel" och låtsades som ingenting? Nu känns allt åt helvete.

Pijanos temp var 37,6 (vilket är lite förhöjt för honom) imorse. Sen fick han i sig vatten med eftermiddagskraften. Så bestämde mig för att rida ett dressyrpass nu ikväll. Men redan när jag sadlade visade han att något var fel, för bitas gör han bara inte. Men det gjorde han idag. Högg rätt tag i jackan. Blev jättearg på honom. Red, och han bara hängde i bettet (när han är SUPERkänslig i munnen liksom). Blev arg. Hela passet gick bajs. Var arg.

Men sen fick jag tillbaka det som knivar som högg i magen vill jag lova. Han rörde sig jättekonstigt när jag skrittade av honom. Så hoppade av och lättade helt på sadelgjorden, men ingen skillnad. Han flåsade fortfarande inne i stallet trots lång och lugn avskrittning. Nu ikväll vägrade han dricka och tempen var 38,2. Fan. Hatar mig själv. Varför litar jag inte på mig själv och skiter fullstädigt i vad andra säger när det kommer till såna här lägen? Vilken idiot jag är. På riktigt. Ska ner och kolla Pijano igen om typ en timme.

Fick dessutom precis lägligt världens vidrigaste mensvärk. Och känns som jag fått magsår eller nått också. Livet är fint.