Det här inlägget har inget att göra med den här bloggen, egentligen. Men då jag inte orkar ha någon annan blogg att bara skriva av mig i, får det bli här ändå - och det finns faktiskt några speciella som bör läsa det här. Men ni andra, skippa det gärna, för det är totalt oviktigt.

Grejen är den. Jag orkar helt enkelt inte. Just nu har allt blivit för mycket, och delvis har jag satt mig i den här situationen själv. Hade jag tagit tag i skolan i ettan hade jag inte haft några rester nu. Hade jag varit smart nog att lära mig saker, hade prov inte varit en sån big deal som nu. Hade jag sätt till att göra tvärtemot vad jag gjort, hade det varit lite lättare nu tror jag. Just nu, och igår, och ah - just nu, orkar jag verkligen inte. Jag är så sönderstressad för egentligen "ingenting" att behöva stressa över, min hjärna går på högvarv 24 timmar om dygnet. Jag kan inte sova på nätterna, men sover bort all tid som går på alla andra ställen än min säng.

Det händer en massa grejer, som inte kan tas upp här. Så är det bara. Sånt som inte tas upp alls, sånt som jag inte pratar om. Förutom med en person, fast nu är det inte så. Jag känner mig kraschad, otillräcklig och dålig just nu. Jag känner att allt jag gör bara blir fel, allt jag säger, hur mycket jag än försöker. Och jag orkar inte. Jag orkar inte behöva vara någon annan för att det ska accepteras. Jag behöver inte folk som inte accepterar mig, MIG, trots alla mina brister. Då är jag hellre ensam. Nu är handduken inkastad, nu är det ingen idé att låtsas. Varken du eller jag tjänar på att du låtsas bry dig. Jag är knäckt. Det är för mycket och jag behöver ett break. Från skolan, från folk, från hästar. Från allt. Livet.

Jag är rädd för att vara ensam, men det är samtidigt det jag vill. Jag vill kunna vara JAG, bara jag, för det har jag inte varit så mycket på senaste tiden. Jag just nu är en svag, liten, rädd person. Tro det eller ej. Jag just nu är hon som ältar dem där obetydliga orden tusen gånger om, tar åt mig för sånt som jag inte borde, och kämpar med att le fast det egentligen är en ansträngning. Jag är inte såhär egentligen. Det var länge sen jag kände mig såhär. För jag är inte en deprimerad person. Faktum är att jag känner mig rätt stark, efter allt ändå. Det hade kunnat varit värre. Men just nu, jag vet inte när det kommer vända, är jag inte det. Märker du inte det..?



Du är bäst nu, men du var bättre förr.

/Emma