Har skrivt "Escadas historia" föut, men eftersom det var ett tag sen och det har gått några månader så skriver jag helt enkelt om, dock så är det ganska många delar som jag plockar bort, orkante sitta uppe hela natten å skriva, hehe..

Första gången jag träffade Escada var samma dag hon kom till ridskolan. En stor hästlastbil åkte in på stallplanen och en man öppnade och lastade först ut Escada. Såfort hon tagit första steget på stallplanen räckte han grimskaftet till mig. Så framför mig stod alltså en stor lurvig kolsvart häst och blåste upp sig och kollade sig omkring. Fort efter kom bästa kompisen Prada ut. Jag och Emma L ledde dom runt i grushagen innan vi släppte dom där. Båda såg ungefär likadana ut och det man kunde skilja på då var att den ena grimman var grön och den andra brun. Vilket betydde att dem fick kallas Greenie och Brownie första dagen eftersom att ingen visste vad dom hette. Efter det blev det Prada och Escada och det passade ju mer. (Kan tillägga oxå att jag och Stubben "döpte" dem till Lillbabs och Carola, och Axa-Maxa å Maxa-Axa innan de blev helt bestämt vad dom skulle heta, HAHA) :)



Under Escadas första tid på ridskolan så borstade jag på henne eftersom att hon inte hade någon skötare då. Hon var ju fem år då och lite unghästvimsig så inga små barn fick bli skötare i början. Jag stod iofs inte uppskriven som skötare på henne eftersom att jag redan hade tre andra hästar att ta hand om, men såfort jag fick tid över så la jag den på Eskimå. Jag kallade henne alltid Pysen kommer jag ihåg. Hon såg ju ut som en sån, stor fluffboll typ, haha. Hursomhelst, eftersom att hon inte hade någon skötare så vare jag som fixade julpynt till henne på julen, röstade på henne som stallbästis osv. Hon fick en röst, den var min.

I början gick hon inte lektion, utan reds av personalen. Och på helgerna red jag henne ibland. Hon var jättebakskygg och för att sitta upp behövde man en som höll i och en som var uppkastare. Ibland stod hon stilla, ibland inte. Men å rida var hon en dröm iaf. Man krävde ju ingenting eftersom att hon inte var utbildad, men ack så lätt steg hon hade. Galoppen var heeeelt otrolig. :) Men när hon lärde sig mer och mer så började hon smått gå lite på lektion. Jag red henne ibland, men oftast så red jag på Caravelle som oxå var en storfavorit. Hade henne iallafall i hoppgruppen och där gick de undan må jag säga. Efter hindrerna så drog hon oftast iväg och var lite svår att stanna, men hoppade, de gjorde hon minsann. Den känslan är obeskrivlig - påriktigt!





Sen hände det något som inte får hända. Vill inte gå in på detaljer och så, men Escadas liv ändrades ganska rejält. Hon blev huvudskygg, det gick inte att tränsa/sätta på grimman, lyfta hovarna var omöjligt, ibland var hon jätteskraj när man skulle lägga på täcket och vissa stunder kunde man inte ens ge henne en kram runt halsen. Detta ledde ju till att hon ibland inte kunde gå lektioner/i hagen. Det var jag och Stubben som visste hur man kunde tränsa, och det tog ett bra tag innan det funkade. Knäppa loss allting, lägga upp det på halsen, dra frammåt, knäppa litegrann, massvis med mat behövde man för att få in bettet osv. Och somsagt, det kunde ta upp till en timme innan vi tappade tålamodet och Escada fick stå, ännu en dag, inne i boxen. Å eftersom att det inte riktigt funkade å ha en sån häst på ridskolan så fick hon stanna hemma sommaren 2010 (istället för att gå på sommarbete) och "ridas till". I början red Stubben, men sen fick jag rida henne. Dag ut och dag in, och hon var helt olik sig varenda dag. Det var då jag fastnade. Hon var precis en sån häst som jag ville ha. Allt var så perfekt. Ju mer vi förstod varandra, desto bättre gick det. Red henne den sommaren och efter det var jag fast. Och fin, det blev hon. Men sen flyttade jag ju till Berga och hade foderhästen Pelle (som jag egentligen skulle köpt sen). Men Escada fanns alltid i tankarna. Hela tiden.

Fick samtal ibland "Escada gick inte att tränsa idag.." osv. Fan va dåligt jag mådde. Hade ont i magen varje dag. Grät hela tiden. Usch. Jag visste att det var omöjligt, men jag lovade henne iallafall innan jag åkte därifrån att en dag skulle hon flytta därifrån och bli min. Det började med att jag gick hem till mamma och sa rakt uppochner att jag ville köpa henne. Samma svar helatiden "vi har inte råd, det går inte, blabla". Självklart blev jag jätteledsen. Att fråga pappa var inte ens någon idé. Jag visste ju svaret, haha. Nej såklart.

Men jag var så jävla envis. Lovar jag nånting då håller jag det. Hjärnan gick på högvarv med olika lösningar. Vad skulle jag få pengar ifrån lixom? Var tvungen att planera allt in i minsta detalj och det var svårt. Väldigt svårt. Med mig på cuppen så fick jag ju då mamma, vilket jag är extremt tacksam för. Vi planerade osv. MASSVIS! För att ro i land det projektet så var vi tuvngna att jobba väligt mycket, haha. Pappa sa fortfarande nej till allting. Jag hade ju trots allt Pelle. Men jag mådde så otroligt dåligt över att Escada mådde dåligt. Och vi var ju tvigna att säga till Claes (han som äger ridskolan) att vi faktiskt ville köpa henne (utan pappas tillstånd vilket var att verkligen utmana ödet eller vad man säger..). Hela familjen Lagegreen blev så glada. Glömmer aldrig när Andy står och snackar med mig och säger att jag är den rätte personen för den hästen, att det är jag som kan få henne att bli något i framtiden, att jag och hon har så otroligt starka band och att hon älskar mig. Hur glad blir man inte? Jag svävade på moln kan jag säga.

På nåt sätt så ändrade sig pappa. Eller vad man ska säga. Han sa att han inte skulle lägga en krona på henne. Vilket han inte gjorde heller. Alla sparpengar jag hade som skulle gå till massa saker i framtiden fick gå till Escada, annars hade jag aldrig haft råd. (Dock så e pappa bäst endå och betaöar stallplats varje månad<3) Men jag kände bara att det fanns något som var viktigare än massa saker i framtiden - att ge Escada det livet som verkligen förtjänar. Och så blev det. Den 3 maj så flyttade hon till Berga. Och det tog ett bra tag och lasta. Lite drygt en timme stod vi och försökte få in henne i transporten, mutade, tvingade osv å hon bara reste sig, sprang åt andra hållet osv. Men sen stod hon där helt plötsligt. I box nr 8 i elevstallet. Och jag var gladare än någonsin! Men jag hade henne på prov först. Så att vi skulle se att hon inte var en katastrof att ha å göra med. Men hon var mer och mer underbar för varje dag. Redan 3dje dagen gick det att ta på grimman utan att knäppa isär den och hålla på. Helt sjukt när man tänker efter..



Dagarna gick och hon blev finare och finare för varje dag som gick. Hon blev en helt annan häst. Helt plötsligt fick man lyfta alla hovarna, man kunde ta ut henne i hagen somvanligt, hon gick att fånga i hagen tillochmed. Och jag var ju gladare än någonsin. Hon stod bara på Berga i drygt en månad innan det blev sommarlov och vi flyttade till Grindtorp. Och hör å häpna, det tog bara 15 min att få in henne i transporten. :D
Sommaren var den bästa någonsin. Escada utvecklades jättemycket och växte även i huvudet. Att kunna rida barbacka till västerhaninge, barofta med shorts och rida runt inne i centrum med en häst som bara några månader innan knappt lämnat stallplanen utan nån annan häst - det var bara lycka!
Sen var ju oxå lyckligaste stunden i mitt liv när vi åkte till äppelviken och skrev på papperna, hon var min! :D





Började ju hoppa påriktigt på sommaren oxå. Hade ju väntat med det eftersom att hon hade blivit så sjukt osäker sista tiden på ridskolan. Tror minsann att hon vägrade 34 ggr sista tävlingen vi hoppade. Detta var i april förra året. I början var båda lite osäkre eftersom att ingen hade vidare bra självförtroende. Men vi jobbade oss uppåt tillsammans. Samtidigt som vi hade så sjukt kul helatiden.



Hösten kom och vi flyttade tillbax till Berga. Fortsatte att träna och åkte på Pay n jump i oktober. Då hade hon inte åkt iväg och tävlat sen i April 2010. Och hon var så sjukt snäll. Hela tiden, och hoppade, det gjorde hon!
Och ja, ni som har följt oss en tid vet nog hur det går nu. Vi bor på Berga och varje dag går det bättre. Vi tränar upp till 1.30 utan osäkerhet. Rider ut och har kul i bara grimma. Vi tävlar, tränar och så vidade. Vi lever livet!




Men kan ju rada upp lite saker som inte gick att göra förut men dom går nu:

• Tränsa
• Sätta på grimma
• Lyfta hovarna
• Verka hovarna
• Lasta
• Klippa
• Rida med ridtäcke/filt
• Ha lös i stallgången
• Spola i spolspilta (dock inte den i vårat stall för den har så hög kant)
• Sitta upp på utan problem (både med sadel och utan)
• Rida med grimma
• Rida barabacka

Hmm det finns massa mera småsaker, men det här är det "stora" som jag kommer på nu. Och jag är så stolt över migsjälv och min häst. Att vi har tagit oss hit. Att vi kommit över alla svårigheter. Vi är så jävla bäst!





Och en grej jag har lärt mig under våran historia - ingenting är omöljigt.
Jag älskar dig Escada, mer än vad du någonsin kommer förstå ❤

/Gullman