Jag har funderat, funderat och funderat lite till. Som ni märker har jag inte skrivit så mycket om Pijano sen jag skrev det här inlägget och det har sina förklaringar. När jag skrev det där menade jag det verkligen. Jag hade gett upp, allt som hette drömmar, mål. Och framtid. Jag har tänkt så att hjärnan gått på helvarv och nästan sprängts. Och sen har jag tänkt lite till.



Jag har kämpat med Pijano sen dag ett. Varje dag har jag fått kämpa, aldrig bara glidit med liksom. En dans på rosor är motsatsen. Men ändå har det varit så underbart. För när vi väl nått mål och drömmar finns det ingen bättre känsla. Vi vet verkligen vart vi har varandra när det gäller oss liksom. Problemet nu är ju bara Pijano. Inte hans personlighet, utan hans kropp. Han är inte fräsch. Jag har vetat det länge, men velat blunda för det. Alla har valt att blunda för det, och särskilt jag. Han har ont.

Vi har redan varit med om det här, flera gånger om. Vila, skrittas för hand, boxvila, igångsättning, omstarter. Gång på gång. Jag klarar inte av att se honom förändras så som han gör när han inte får gå ordentligt. Så som när jag inte känner igen honom, känner igen hans blick eller personlighet. Han lever för att jobba, för att hoppa, för att galoppera fort. Jag kan gråta av tanken att hans vilda själ är instängd i en begränsad kropp. Jag har lovat att jag inte ska låta honom lida, den dagen han inte kan springa så fort han vill, den dagen hans kropp inte håller längre. Jag har lovat, svurit på allt, att låta honom gå då. Säga farväl föralltid och släppa hans själ fri. Det är mitt ansvar nu. Bara mitt ansvar. Och den dagen jag kommer behöva ta det beslutet kommer jag gå i tusen bitar.



Med den här hästen har jag gjort så mycket. Vi har så oändligt mycket minnen tillsammans. Vi har nått längre än de flesta trott skulle vara möjligt. Vi har visat dem som varit så snabba på att döma, att det går, att vi kan. Vi har gång på gång tagit oss upp från botten till toppen igen. Hoppet har alltid funnits kvar. Och mot alla odds har det alltid löst sig. För några dagar sen försvann hoppet, det hoppet som alltid funnits. Jag funderade så mycket. På att kanske låna ut honom som promenadhäst. Kanske bara låta honom stå.



Men grejen är den. Att jag kan inte gå vidare. Jag kan inte bara lämna honom på ruta noll och gå vidare. Jag kan inte ge upp allt det här. Jag kan inte ge upp hoppet om att komma tillbaka. Det har gått förut. Det kan gå igen. Vi kan komma tillbaka dit vi var igen. Jag vet att det kan gå. Jag har bestämt mig. Vi ska kämpa. Vi är på ruta noll igen. Men vi ska komma uppåt. Och det spelar ingen roll ifall vi aldrig når fram igen, om vi aldrig kommer upp på toppen igen. För oavsett så kan jag inte ge upp det här. Den här hästen har stått vid min sida i ur och skur, dag som natt, den här hästen har varit min bästa vän. Han har räddat mitt liv. Han har varit den enda anledningen till att gå upp på morgonen.



Han är min bästa vän. Och man kan inte ge upp sin bästa vän. Därför, spelar det längre ingen roll. Det spelar ingen roll ifall det aldrig blir som det har varit. När jag bröt ihop i hans box, kom han fram och la huvudet i min famn och det var som att han undrade om han gjort nått fel. Den blicken, när han kollar mig rakt in i ögonen och ser ut som att han inte räcker till. Som att han försöker, men inte räcker. Som att han tror att han inte är tillräckligt i mina ögon. Dagen efter räckte det att bara gå in i stallet för att jag skulle bryta ihop igen. När han lyfter huvudet och fastnar med blicken. Den där blicken, som så många gånger hjälpt mig genom att bara titta på mig. Fakta är, att bara han finns är tillräckligt för mig.



Nu börjar vi om härifrån. Vi kämpar oss fram och ser vart vi landar. En tid på klinik för helundersökning ska bokas nu i sommar. Sen ser vi därifrån framåt. Vi har många, många år kvar. Vi är inte klara här. Vi slutar inte här. Det är fel. Så himla fel. Jag kommer släppa taget den dagen det krävs. Men det är inte nu. Det är inte än på otroligt länge. Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vet att jag vill ha min bästa vän vid min sida föralltid. Jag skulle inte klara en dag utan honom. Inte hos någon annan, aldrig. Det var han som valde mig. Och ifall han skulle välja någon annan, skulle jag släppa honom. Men det har han inte gjort. Så han stannar hos mig. Så är det bara.







"When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream down on your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down on your face
And on your face I...

Tears stream down on your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down on your face
And on your face I...

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you"

/ Emma